Rapporteringsplikt för internationella skatteupplägg

Den 4 februari överlämnade regeringen ett förslag till riksdagen rörande skyldigheten för skatterådgivare att informera Skatteverket om utformade och tillhandahållna internationella skatteupplägg. Förslaget bygger på ett EU-direktiv och föreslås träda ikraft den 1 juli 2020. Uppgifter ska lämnas om sådana arrangemang där genomförandet av arrangemanget har påbörjats efter den 24 juni 2018, det vill säga från det datum då direktivet trädde ikraft. Reglerna föreslås i huvudsak införas i en ny lag.

Bakgrunden och innebörden av den nya lagen

Direktivet innebär en skyldighet för EU-medlemsstaterna att införa regler om informationsskyldighet avseende vissa gränsöverskridande arrangemang på skatteområdet och att utbyta information om sådana arrangemang mellan medlemsstaterna. Tanken är att det ska ske ett automatiskt utbyte av upplysningar om dessa arrangemang mellan medlemsstaternas skattemyndigheter. Vissa av uppgifterna ska Europeiska kommissionen ha tillgång till.

Reglerna tar sikte på så kallade rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. Det innebär att lagen endast kommer att tillämpas på arrangemang som berör fler än en EU-medlemsstat, eller berör en EU-medlemsstat och ett så kallat tredjeland. Vidare krävs att arrangemanget uppvisar åtminstone ett så kallat kännetecknen, som indikerar att det kan finnas en risk för skatteflykt. Vilka dessa kännetecken är anges i den nya lagen.

Uppgiftsskyldigheten riktar sig primärt till skatterådgivare. I vissa fall kan emellertid de skattskyldiga bli uppgiftsskyldiga, det vill säga de som enligt lagen benämns som användare av sådana arrangemang.

Förslaget om rapporteringsplikt tar inte sikte på att rent inhemska arrangemang. Trots att rent inhemska arrangemang inte omfattas av direktivet, behandlades även sådana arrangemang i utredningen (SOU 2018:91). Det anges att det nu överlämnade förslaget endast inriktar sig på de krav som uppställs i direktivet, och att de övriga delarna av utredningen som presenterades kommer att beredas vidare inom regeringskansliet.

Direktivets syften och konsekvenserna av att uppgifterna inte rapporteras in

Syftet är att ge medlemsstaternas skattemyndigheter tidig information om nya former av aggressiv skatteplanering och i vilken utsträckning de används. Uppgifterna ska kunna användas för kontroll i fråga om skatt, exempelvis för att göra riskbaserade urval för skatterevisioner eller andra utredningsåtgärder för kontroll i enskilda fall. Uppgifterna syftar även till kunna kontrollera att andra uppgifter som ska lämnas till ledning för beskattning lämnas och är korrekta. Vidare är uppgifterna tänka att användas för mer allmänna analyser av skattesystemet. Analyserna kan sedermera leda till rättsliga ställningstaganden från myndigheten eller att myndigheten uppmärksammar lagstiftaren på ett behov av lagändring.

För det fall att uppgiftsskyldigheten inte fullgörs i rätt tid föreslås möjligheten att kunna ta ut en rapporteringsavgift. Enligt direktivet ska sanktionerna vara verkningsfulla, proportionella och avskräckande. Rapporteringsavgiften ska i första hand vara 7 500 kr för en användare och 15 000 kr för en skatterådgivare. Ytterligare avgifter kan tillkomma om uppgifterna fortsätter att utebli och avgiftens storleken är då beroende av om överträdelsen sker i den uppgiftsskyldiges näringsverksamhet och hur stor omsättningen är. Totalt kan avgifterna bli så höga som 75 000 kr för en användare och 150 000 kr för en skatterådgivare.

Prop. 2019/20:74.

Kommentar

Kritik har framförts mot det tidigare förslaget att även nationella skattearrangemang skulle omfattas av rapporteringsplikt. Glädjande har regeringen valt att i detta skede inte gå vidare med denna del.